Till startsida
Webbkarta
Till innehåll Läs mer om hur kakor används på gu.se

Jan Lindhe - En forskargärning som räddar tänder

Tack vare hans och medarbetarnas metod att behandla tandlossning fick människor över hela världen behålla sina tänder. Jan Lindhe har ägnat ett halvt sekel åt att studera parodontologi och är fortfarande aktiv som forskare och internationell expert.

”Det kommer en dag, när vi alla biter försiktigt i brödet.” Så skrev Ivar-Lo Johansson i boken Ålderdoms-Sverige, 1952, efter en studieresa på svenska ålderdomshem. Fotografierna i boken visar gubbar och gummor med insjunkna kinder och kort avstånd mellan näsa och haka. Det var så många människor såg ut vid mitten av förra århundrade, framför allt på landsbygden. Antingen hade de tappat tänderna, eller också hade tandläkaren dragit ut dem.

– Om man tar bort alla tänder på en människa förändras hela ansiktet, eftersom också benet som tänderna sitter i försvinner. Det tänkte man inte på förr när man tog ut tänderna på både gamla och unga, säger Jan Lindhe, som själv läste till tandläkare på 50-talet och har forskat på parodontiter, tandlossningssjukdomar, sedan dess.

Forskning en del av vardagen

Det är en vit vinterförmiddag i Hovås och i hallen i makarna Lindhes villa står blöta promenadskor med halkskydd. Dagliga promenader på mellan fem och sju kilometer tillhör rutinerna, liksom läsning och forskning.

– Kanske handlar det om brist på fantasi, säger Jan Lindhe, om att han fortfarande skriver vetenskapliga artiklar, trots att det gått mer än 15 år sedan han pensionerades från sin professur vid institutionen för odontologi vid Göteborgs universitet.

Jan Lindhe var 34 när han 1969 rekryterades från Umeå universitet för att bli professor i parodontologi i Göteborg. Åtta år senare blev han dekan vid Odontologiska fakulteten, som den hette då. Med undantag för fem år som dekan på University of Pennsylvania i USA, blev han kvar på odontologiska institutionen vid Göteborgs universitet fram till pensionen. Det han är mest stolt över när han ser tillbaka på sin gärning, är ett banbrytande system av metoder för att förebygga och behandla parodontit.

– När vi började forska på tandlossning visste ingen säkert varför folk tappade tänderna, som det hette. Vi arbetade utifrån hypotesen att det berodde på att bakteriebeläggningar på tandytorna initierade en inflammation i tandköttet och förstörde tändernas fäste hos individer som var särskilt känsliga. Till slut kunde vi genom kliniska och djurexperimentella studier visa att teorin stämde.

Mötte motstånd i början

Utifrån de nya kunskaperna började Jan Lindhe och hans doktorander behandla patienter som förlorat så mycket av stödjevävnaden kring sina tänder, att de normalt skulle fått dem borttagna och ersatta av proteser. Genom att operera bort tandköttsfickor som bakterierna trivdes i, och följa upp med långsiktig förebyggande vård, räddades strategiskt viktiga tänder. De kunde sedan användas till tandförankrade bryggor som gav patienterna god tuggfunktion.

– Det här väckte en del motstånd till en början. I Europa och USA fäste tandläkare bryggor vid sjuka tänder, och i munnar där bakterierna fick fortsätta att härja. Bryggorna fungerade därför inte särskilt länge.

När Jan Lindhe och hans kollegor kunde visa att deras patienter förblev friska, tystnade kritiken. En annan viktig slutsats av forskningen var att tandlossning kunde hejdas på ett tidigt stadium med hjälp av förebyggande åtgärder. Metoden spreds, bland annat till Japan via en av Jan Lindhes doktorander.

Ville bli journalist

Genom åren har Jan Linde skrivit fler än 400 vetenskapliga artiklar, han har handlett ett 30-tal doktorander från olika länder, varit chefredaktör för tidskriften Journal of Clinical Periodontology och skrivit en lärobok som används världen över. Listan med internationella utmärkelser, priser och hedersutnämnanden är mycket lång, och omfattar bland annat en prestigefull medalj från den japanske kejsaren. Jan Lindhe konsulteras av internationella forskargrupper, är efterfrågad som föreläsare och reser fortfarande en del. Men hemma i soffan i det ljusa vardagsrummet verkar han en aning besvärad över att prata om priser och hyllningar. En del av sina framgångar kallar han tillfälligheter, liksom det var en tillfällighet att han började forska.

– Det mesta i livet är ju en sinkadus. Jag kan inte komma på någon enskild händelse som ledde fram till att jag blev forskare. Det ena har gett det andra. Jag gick tandläkarutbildningen, blev extra intresserad av vissa saker och ville veta mer.

Helsingborgaren Jan Lindhe läste till tandläkare i Malmö, och fortsatte med specialistutbildning i kirurgi och parodontologi i Lund, där han även doktorerade. Men från början ville han bli journalist. Under gymnasie- och studietiden skrev han filmrecensioner för Helsingborgs Dagblad. Redaktörens namn har han glömt, men minns att han bar celluloidskärm i pannan och använde rödpennan skoningslöst i den unge Jans alster. Redaktionsmiljön hade stor dragningskraft, men Jan Lindhes pappa övertygade honom om att den kunde vänta. Först en utbildning till ett konkret yrke med framtidsutsikter! Även om han aldrig återvände till Helsingborgs Dagblad skänker Jan Lindhe ofta redaktören med rödpennan en tacksam tanke.

– Jag har haft kolossal användning av att han lärde mig skriva. Ingenting under mina studier kan jämföras med den utbildning han gav mig. Akademin skulle må bra av ett mer journalistiskt skrivsätt. För att forskare ska kunna värdera varandras metoder och slutsatser, måste de vara exakt, enkelt och tydligt beskrivna. Så är det långt ifrån alltid.

Intresset för det skrivna språket delar han med hustrun Annalena som är dyslexilärare. Båda ägnar mycket tid åt skönlitteratur och tidningar. Jan Lindhe ångrar inte att han gav upp journalistdrömmen, utan tycker att pappans råd och tillfälligheterna ledde honom helt rätt i livet. Minst en gång i veckan åker han till Medicinareberget och avdelningen för parodontologi, där han fortfarande har ett arbetsrum. Ibland kallar yngre kollegor på honom, när någon av hans gamla patienter kommer på kontroll, så att han med egna ögon kan konstatera att tänder som han behandlade på 70-talet fortfarande sitter kvar.

– Det är väldigt roligt att återse patienter som man haft en lång relation med. Och så blir jag faktiskt ganska stolt!

Sidansvarig: Pontus Sundén|Sidan uppdaterades: 2018-08-08
Dela:

På Göteborgs universitet använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor.  Vad är kakor?