Till startsida
Webbkarta
Till innehåll Läs mer om hur kakor används på gu.se

Finn Waagstein om vikten av att följa hjärtats väg

Finn Waagstein blev idiotförklarad och hånad av det internationella forskarsamhället. Men han gav sig inte utan fortsatte propagera för sin ovanliga teori om att behandla hjärtsvikt med betablockerare. Han följde sitt hjärta och räddade tusentals andras. Med tiden kom han att sätta en ny standard för hur man behandlar hjärtsjukdom.

I mitten av 70-talet var den rådande uppfattningen att ett svagt hjärta skulle stimuleras. I Göteborg hade en ung läkare en rakt motsatt teori. När Finn Waagstein skickade sin första artikel om betablockerare mot hjärtsvikt till British Heart Journal kände sig hans chef tvingad att bifoga ett följebrev som inleddes med orden ”This man is not completely insane”.

– Heart Journal skickade tillbaka ett tre sidor långt brev, där de berättade att de hade sammanträtt era gånger och kommit fram till att det var värt att publicera, trots att innehållet var lite egendomligt, berättar Finn Waagstein.

Hård kritik från omvärlden
Det skulle dröja mer än ett decennium innan världen verkligen började lyssna. Till att börja med blev Finn Waagstein och hans kollegor hårt ansatta, särskilt i England.

– Professorer skrev insändare i Lancet om ”the perverse Swedish cardiologist” som ger betablockerare till patienter med hjärtsvikt och riskerar att ta livet av dem. Och det här var starka personer med mycket inflytande, säger Finn Waagstein.

Följde sin övertygelse
Men den unge Göteborgsläkaren hade stöd på hemma- plan. Både ledningen och kollegorna backade upp honom och Finn Waagstein bestämde sig för att fortsätta.

– Även sköterskorna på avdelningen stöttade mig. Varje gång en patient blev bättre, så trodde vi mer på det vi såg med egna ögon än på vad kritikerna tyckte.

Ett skräckkabinett
De första försöken med betablockerare gjorde Finn Waagstein på eget bevåg.

– Det hade inte varit möjligt att göra så idag, men det är viktigt att förstå hur en hjärtinfarktavdelning såg ut i mitten på 70-talet. Dödligheten var nästan 50 procent. Infarktpatienterna låg i ett rum på en vanlig medicin- avdelning med bara draperier mellan sängarna och hörde sina grannar få hjärtåterupplivning. Det var närmast ett skräckkabinett.

– En del patienter med akut hjärtinfarkt och hög hjärt- frekvens hade även akut hjärtsvikt. I brist på andra behandlingsmetoder provade jag min teori om betablockerare. De fick en intravenös dos utan att hjärtsvikten förvärrades. Tvärtom kunde vi se att smärtan minskade och EKG-förändringarna gick tillbaka, berättar Finn Waagstein.

Resten är historia
Finn Waagstein och hans kollegor gjorde ett antal mindre studier på utvalda patienter med kronisk hjärtsvikt och hög hjärtfrekvens och kunde visa på tydligt förbättrad hjärtfunktion efter 6-12 månader. Men det fanns inte resurser att göra en riktigt stor kontrollerad studie.

Det tvingade Finn Waagstein att ta ett drastiskt beslut.

– Jag satte helt enkelt in betablockerare på en grupp patienter och visade att de blev bättre. Sedan tog jag bort behandlingen, och kunde visa att de blev sämre allihop. Det var förstås riskfyllt men det var ju för att kunna övertyga världen om att det verkligen var effektivt. Resultatet av den studien publicerades 1989. Då vaknade man till i USA. Vi gjorde en gemensam studie och resten är, som man säger, historia.

Finn Waagstein

Disputerad vid Göteborgs universitet 1976. Professor i kardiologi 1999.

Uppdrag & utmärkelser i urval

  • Slvermedalj European Society of Cardiology
  • Guldmedalj King Faisal International Prize
  • Lars Werkö-priset
  • Lifetime Achievement Award från Heart Failure Association
  • Uppdrag för European Society of Cardiology
  • Extern rådgivare för tyska forskningsrådet.
Sidansvarig: Pontus Sundén|Sidan uppdaterades: 2018-08-08
Dela:

På Göteborgs universitet använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor.  Vad är kakor?