Kirurgiska ingrepp vid urinrörsförträngning – en sjukdom som drabbar främst män – kräver allt mer kunskaper och operationsvana för att resultaten ska bli bra. Det framgår av forskning vid Sahlgrenska akademin där 569 utförda ingrepp studerats.
– Vi ville titta på lyckade operationer och på de patienter som återfår en urinrörsförträngning efter operation, för att se vad man kunde ha gjort annorlunda och leta efter eventuella mönster, säger Teresa Olsen Ekerhult, disputerad forskare och specialistläkare inom urologi.
Urinrörsförträngning kan uppstå till följd av ärrbildning efter exempelvis ett slag mellan benen mot en cykelstång, eller efter en infektion. Oftast vet man dock inte varför sjukdomen uppstår.
Riskerna ökar med stigande ålder och cirka en av hundra män drabbas. I Sverige utförs varje år mellan 50 och 60 operationer.
– Det här är ingen högprioriterad patientgrupp. De kan ofta ha gått med en kateter via bukväggen i flera månader och kanske inte kunnat jobba för att det är besvärligt och kan upplevas som smärtsamt. Det är ett grymt öde att inte kunna kissa och patienterna är så tacksamma när de väl är opererade, säger Teresa Olsen Ekerhult.
De studerade operationerna gjordes i Sverige under åren 1999-2014 och gällde förträngningar i den del av urinröret som finns i penisskaftet (penila uretra) samt de högt upp belägna förträngningarna där urinröret fortsätter in i kroppen före prostatan (bulbära uretra). Resultaten följde ett väntat mönster där ingreppen närmare prostatan, där det finns mer vävnad att arbeta med, gav bra resultat för högre andel av patienterna.
Nio av tio ingrepp i bulbära uretra, och där förträngningen i sin helhet togs bort, lyckades. När ersättningsvävnad fick sättas sin blev motsvarande utfall sju av tio lyckade operationer.
Operationerna i penila uretra gav godtagbara resultat i 65 procent av fallen vid så kallad enstegsoperation och i 72 procent av ingreppen när man även använde ersättningsvävnad. Betydande riskfaktorer för återfall, att förträngningen kom tillbaka, visade sig vara fetma och tidigare genomförd urinrörsoperation.
Slående var också att det gick avsevärt bättre vid de operationer som genomfördes mot slutet av den undersökta perioden. Återfallen minskade signifikant, vilket tolkas som att det finns en tydlig inlärningskurva när det gäller att utföra den här typen av ingrepp.
– Uretraplastiken började ta fart på 1950-talet och har därefter utvecklats med åren. Det är först de senaste tjugo åren som man kommit underfund med hur man ska gå tillväga. Man kan inte säga att just den ena eller den andra operationen är den bästa, utan det måste avgöras från patient till patient vilken kirurgisk metod som är att föredra, säger Teresa Olsen Ekerhult.
Att operationsvana utgör en så viktig variabel bör få konsekvenser, menar hon, och ifrågasätter dagens struktur där ingreppen görs på en handfull enheter i landet.
– Det kanske bara ska ske på två-tre ställen så att det verkligen blir koncentrerat. Det tar en stund innan man kommer underfund med hur man ska gå tillväga, och det tar tid att lära sig alla tekniker. Det är viktigt att behärska många olika operationstekniker så att man kan ta fram sin verktygslåda och välja, säger Teresa Olsen Ekerhult.
Länk till avhandlingen. Ansvariga forskare: Teresa Olsen Ekerhult.