Den särskilda form av skelettsjukdomen osteopetros som finns i Västerbotten, beror på en genförändring som kan spåras tillbaka medeltiden och som leder till en felaktig bennedbrytning. Det visar ny forskning från bland annat Göteborgs universitet som presenteras i tidskriften Scientific Reports.
I ett friskt skelett finns en balans mellan nybildning och nedbrytning av benmassa, som gör att mängden benmassa är konstant. Benet byggs upp av en celltyp som kallas osteoblaster, medan osteoklaster från benmärgen sköter nedbrytningen.
Vid osteopetros eller marmorbensjukan, som den kallades förr, saknas förmågan att bryta ned skelett. Eftersom benbildningen är normal ökar benmassan successivt så att utrymmet för benmärgen förträngs och blodbildningen störs. Det leder till blodbrist och ökad infektionsbenägenhet. Trots den kraftiga benmassan blir skelettet skört och frakturbenäget. De kanaler i skallbenet i vilka hörsel- och synnerver löper genom sätts igen av benet och patienterna blir ofta blinda och får hörselnedsättning.
Osteopetros är en mycket ovanlig ärftlig sjukdom. Det är känt att den förekommer i Västerbotten och har därför fått namnet Västerbottensformen av osteopetros. I nuläget finns det fem kända patienter i livet som har sjukdomen, varav en har fått en benmärgstransplantation och blivit frisk.
Ett forskarlag under ledning av Eva-Lena Stattin, forskare vid institutionen för immunologi, genetik och patologi vid Uppsala universitet och överläkare på Uppsala akademiska sjukhus, Ulf Lerner (bilden), senior professor vid Centrum för Ben- och Artritforskning vid Göteborgs Universitet och Petra Henning, forskare vid Sahlgrenska akademin, har nu visat att patienterna i Västerbotten har ett gemensamt ursprung, att sjukdomen beror på en mutation i genen som kodar för proteinet sorting nexin 10 (SNX10) och att mutationen uppkom redan för 950 år sedan.
Västerbottenformen är en intermediär form av autosomal recessivt nedärvd osteopetros (IOP). Studien har visat att sjukdomen har en tidig debut med symptom redan vid födelsen. Trots att SNX10-genen uttrycks inte bara i osteoklaster utan även i andra celler, har en omfattande klinisk kartläggning visat att den mutation som patienterna i Västerbotten har, endast drabbar skelettet. Förutom frakturer, ökad infektionsbenägenhet, syn- och hörselproblem leder mutationen även till tandutvecklingsstörningar och framför allt försenat tandframbrott.
Med hjälp av celler isolerade från patienternas blod och omfattande cell- och molekylärbiologiska tekniker tillsammans med konfokal mikroskopi och elektronmikroskopi har forskargruppen visat att mutationen inte påverkar bildning av osteoklaster men att dessa celler helt har förlorat förmågan att bryta ned skelett. Detta beror på att en specialiserad struktur som kallas ruffled border, som är nödvändig för att cellerna skall kunna lösa upp mineralet och bryta ned proteinerna i skelett, är defekt. Vidare studier får klarlägga hur SNX10 påverkar bildning av ruffled border.
Eftersom osteoklaster kommer från benmärgsceller kan denna form av osteopetros botas med hjälp av benmärgstransplantationer.