Stress, utmattning och en känsla av att minnet sviker. Det är symptom hos en växande patientgrupp som studerats i en avhandling vid Sahlgrenska akademin. Resultat: De kan behöva hjälp, men har sällan begynnande demens.
– Det blir allt vanligare hos oss med hjälpsökande personer som har enbart självupplevda kognitiva problem, och där vi inte hittar några objektiva tecken på sjukdom trots att vi gör en omfattande utredning, säger Marie Eckerström, disputerad vid institutionen för neurovetenskap och fysiologi och legitimerad psykolog på Sahlgrenska Universitetssjukhusets minnesmottagning.
Tillströmningen av just den här gruppen patienter, som i dag utgör en tredjedel av dem som kommer till mottagningen, har ökat behovet av kunskaper om vilka de är. I sitt arbete har Marie Eckerström följt ett par hundra av dem, kvinnor och män, under i genomsnitt fyra år.
De är ofta högutbildade, yrkesverksamma och i sammanhanget relativt unga, 50-60 år. När de testas på sjukhuset är minnesfunktionerna intakta, men i vardagsmiljön med dess krav på att ständigt lära nytt tycker de ändå inte att de fungerar.
Sambandet mellan självupplevda minnesbesvär och stress visade sig vara starkt. Sju av tio i gruppen hade upplevelser av allvarlig stress, utmattningssyndrom eller depressivitet.
– Vi fann att stressproblematik var väldigt vanligt. Man berättar att man lever eller levt länge under allvarlig stress och att det påverkat de kognitiva funktionerna så till den grad att man uppfattar att man är sjuk och oroar sig för det, kanske i kombination med att man har en nära familjemedlem med demenssjukdom och därmed mer kunskaper och oro, säger Marie Eckerström.
På minnesmottagningen utreds misstankar om begynnande demens hos hjälpsökande. Parallellt bedrivs forskning.
– Det vi primärt utreder är misstänkt demenssjukdom, har de inte det ska de inte vara kvar hos oss. Men det finns inte så många ställen för dem att vända sig till, de verkar ibland falla mellan stolarna.
Upplevda minnesbesvär är vanligt och kan vara ett tidigt tecken på kommande demensutveckling. För dem i den undersökta gruppen som också hade avvikande biomarkörer i ryggvätska var risken att försämras och utveckla demens mer än fördubblad. För majoriteten fanns dock inga tecken alls på försämring efter fyra år.
– De här personerna har inga objektiva tecken på demenssjukdom. Istället handlar det ofta om stress, ångest eller depressivitet, säger Marie Eckerström.
En av tio med enbart självupplevda minnesbesvär utvecklade demenssjukdom under undersökt period. Det är en högre andel än befolkningen i allmänhet men ändå lågt, menar hon.
– Det handlar ju inte om vem som helst som säger sig ha lite problem med minnet till vardags, utan om människor som sökt sig till en utredning för att de upplever sig ha allvarliga problem, konstaterar Marie Eckerström.
GUPEA: Subjective cognitive decline in memory clinic patients - characteristics and clinical relevance