Upptäckt ifrågasätter modeller av cellytans organisation
Kroppens cellytor är som planeter – släta när man ser dem på håll men kuperade när man närmar sig. I en studie publicerad i Communications Biology beskrivs hittills okända konsekvenser av att data från cellytor normalt tolkas som om de inte hade någon topografi.
När jorden studeras från rymden ser den ut att vara slät, men när vi zoomar in märker vi att den har såväl berg som dalar. Det samma gäller för celler som utan förstoring ser släta ut, men vid inzoomning visar sig ha såväl åsar som kratrar.
Det är forskare vid Göteborgs och Uppsala universitet som studerat hur denna variation i cellens topografi påverkar det som kallas diffusion, alltså hur ämnen rör sig i cellmembranet, något som studeras för att ta fram modeller för hur membranet är organiserat och öka vår förståelse för hur olika cellkomponenter interagerar med varandra.
En dimension fattas
Till grund för studien finns forskarnas tidigare upptäckter som visat att inte en enda av 70 studerade celltyper har en slät yta.
– Dagens dominerande modeller för hur cellens omgivande plasmamembran är organiserat bygger på att mätdata tolkas tvådimensionellt. Vår studie visar att det ger helt felaktiga slutsatser eftersom cellytan är tredimensionell, säger Ingela Parmryd, docent i cellbiologi vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, och seniorförfattare till artikeln.
När molekylernas rörelser studeras kan cellens topografi ge upphov till både stor underuppskattning av rörelse i membranet, och avvikande rörelsemönster, visar den aktuella studien som är banbrytande i sitt fält.
Fundamental påverkan
– Målet med vår forskning är att ta det stora steget från nuvarande tvådimensionella till tredimensionella membranmodeller vilken kommer att ändra vår syn på fundamentala biologiska processer som cellsignalering, cell-cellkontakter och cellmigration, processer som ändras vid patologiska tillstånd som till exempel cancer, säger Ingela Parmryd.
Titel (tidigare studie): Plasma membrane topography and interpretation of single-particle tracks
Kontakt: Ingela Parmryd