Nu ökar möjligheterna till bättre träffsäkerhet vid valet av cancerläkemedel. En nyutvecklad metod vid Sahlgrenska akademin öppnar för betydligt tidigare bedömningar av vilka som är hjälpta av ett visst preparat eller inte.
– Det är vanligt att cancerpatienter får läkemedel efter läkemedel utan att behandlingen lyckas, samtidigt som de lider av biverkningar, men vi visar att den här metoden kan användas redan när man utvecklar ett läkemedel för att avgöra vilka patientgrupper som har mest nytta av det, säger Berglind Osk Einarsdottir, disputerad forskare och verksam vid Sahlgrenska Cancer Center.
Metoden för att identifiera om cancerpatienter har nytta av en specifik behandling bygger på att det tas biopsier på tumörerna under operation, små vävnadsprov som processas och inplanteras under huden på ett flertal möss.
I sin forskning har Berglind Osk Einarsdottir sedan följt hur tumörerna vuxit i storlek hos försökdjuren, och testat hur de svarar på olika cancerläkemedel. Försöken tar från några veckor och upp till ett år, beroende på hur snabbväxande tumörerna är.
– Det här är inte en metod som används inom vården i Sverige i dag men vi har ändå velat göra försök för att visa att det fungerar och kan användas i framtiden om det behövs, säger Berglind Osk Einarsdottir.
Potentialen finns istället i den omvända tillämpningen, menar hon, där utgångspunkten är ett och samma preparat som testas på möss med inplanterad tumörvävnad från många olika patienter. En av hennes delstudier handlar om just detta, hur prover från 33 patienter svarade på anti-cancermedlet Karonudib, nyligen utvecklat på Karolinska Institutet.
Försöken visade att två tredjedelar av patientproverna svarade på behandlingen, och frågan var vad de hade gemensamt; Liknande dna, metabolism, proteinuttryck eller något annat? Med sådan kunskap skulle man bättre kunna förutsäga hos vilka patienter ett läkemedel verkligen bromsar tumörtillväxt och bidrar till att cancerceller dör.
– Det visade sig att det inte spelade någon roll vilka mutationer som fanns i vävnaderna. Vad vi däremot såg var en potentiell väg till att tumörerna kunde bli resistenta mot behandlingen. Vissa prover hade högt uttryck av ett protein som hjälper cellerna att stöta bort drogen, och det var det vi fann – en potentiell mekanism för resistens.
Att hitta likheter och skillnader inom och mellan grupper av patientprover är i första hand en metod och plattform att bygga vidare på i fortsatt forskning, och läkemedelsutveckling, menar Berglind Osk Einarsdottir.
– Du kan använda metoden individuellt utifrån prover från en patient som testas för flera läkemedel för att hitta rätt, eller ur perspektivet läkemedelsutveckling för att testa ett läkemedel på många patientprover. Och det är där vi tror att de största möjligheterna finns, säger hon.
Läs mer i avhandlingen.